Spännande presentationer, nya perspektiv och många fina samtal om coachingens utveckling och framtid.
Det var (såklart) två olika konferenser, med olika tonalitet, kultur och energi. Samtidigt fanns det flera beröringspunkter. I båda sammanhangen mötte jag människor som på olika sätt brinner för utveckling, lärande och såklart kraften i samtal. Och i båda sammanhangen var vi eniga i att vi blir aldrig färdiglärda – arbetet följer vår utveckling som människa och det fortsätter.
När jag tänker tillbaka på dagarna i både London och Paris är det långt ifrån bara presentationerna som gjort intryck. Minst lika mycket är det människorna jag mötte och alla fina samtal som växte fram längs vägen.
Några reflektioner från NLP International Conference
En av sessionerna som stannade kvar hos mig var med Joanna Ellis, som talade om att möta och hantera det som ofta beskrivs som imposter syndrome – att omvandla självtvivel till större självtillit. Genom exempel och samtal blev det tydligt hur vanligt det är att hamna i situationer där vi börjar tvivla på oss själva, vår kompetens eller vår rätt att ta plats. (linkedin.com/in/jojoellis).
Det jag särskilt tog med mig var påminnelsen om att våga ta plats i den jag är. I en fin och reflekterande dialog med en annan coach landade vi i hur lätt det är att tro att vi gör andra en tjänst när vi håller tillbaka. Men när vi gör oss själva mindre riskerar vi också att ta bort något från människor omkring oss. När jag står stadigare i mig själv blir det därför snarare en gåva till andra – en inbjudan att det är okej att vara trygg i och med sig själv. Det här är en extra viktig påminnelse i coachrollen: att lita på dig själv och våga ta plats. Om du vet med dig att du “tassar runt” – då är det dags att ta plats! Eller om det finns något som håller dig tillbaka – då är det hög tid att ta hand om det – för när du håller tillbaka dig själv riskerar du också att begränsa det utrymme som kan öppnas för klienten.
Jag hade förmånen att sitta bredvid en fransktalande gentleman, läkare och general practitioner. Det blev nästan komiskt tydligt att vi på flera sätt var varandras motsatser. När vi coachade varandra blev det än en gång påtagligt att det jag behövde vrida upp mer av i min situation var något som kom naturligt för honom. Och det han behövde vrida upp var något som kom naturligt för mig. Det blev en så fin påminnelse om att vi är alla olika och har olika egenskaper och när vi ger oss tid att förstå oss själva och varandra kan vi komplettera varandra och bli ännu bättre tillsammans. Det är också en av de saker jag uppskattar mest med internationella konferenser: att perspektiven blir större när vi möter människor med andra erfarenheter, språk, yrken och sätt att se på världen.
En annan höjdare var Emma McNallys session From Drama to Empowerment. Hon delade med sig av hur vi ofta, både privat och professionellt, kan hamna i det som kallas dramatriangeln – där rollerna offer, förövare och räddare kan skapa låsta, känslomässigt dränerande och ibland destruktiva mönster. Det som blev värdefullt i sessionen var inte bara att känna igen dessa roller, utan att få syn på hur lätt vi människor omedvetet kliver in i dem. Ibland i viljan att hjälpa. Ibland i frustration. Ibland i känslan av att inte ha handlingsutrymme. Som alternativ lyfte hon fram Winner’s Triangle, där fokus flyttas mot ansvar, tydlighet, egenmakt och mer konstruktiv kommunikation. För mig blev det en viktig påminnelse om hur mycket kraft det finns i att hjälpa både oss själva och våra klienter att röra sig från drama till empowerment – från reaktivitet till ansvar, från fastlåsta positioner till mer medvetna val. (linkedin.com/in/emma-
Sue Knights session Going to the Edge gav också stark inspiration. Den handlade om att våga mer i livet – att närma sig gränsen för det som känns obekvämt, ovant eller utanför den vanliga komfortzonen.
Det jag tog med mig var att kanten inte alltid är dramatisk. Ibland är den mycket mer vardaglig än så. Den kan finnas i ett ja, i ett nej, i en annan väg hem eller i modet att inte följa sin gamla strategi. Och kanske är det just där utveckling ofta börjar – när vi gör något tillräckligt annorlunda för att få syn på oss själva på ett nytt sätt. (linkedin.com/in/sueknightnlp).
Några reflektioner från ICF Converge Summit
Det som stannade kvar hos mig var inte främst tekniken i sig, utan frågan om tillit och det mänskliga behovet vi har av mötet med andra människor. Hur kan AI användas för att stödja och tillgängliggöra coaching utan att vi tappar det som är själva kärnan. Det finns många bra och specialdesignade plattformar idag för coaching och som stöd för klient och coach processen och frågan handlar mindre om, om vi ska använda AI, och mer om hur vi gör det med medvetenhet, kvalitet och etik. Jag har personligen varit aktiv i området i flera år och ser en tydlig positiv möjlighet här. Min personliga övertygelse är att genom att använda AI och teknik på ett klokt sätt, bidrar det ytterligare till att utveckla och stärka coachingområdet betydligt. Men så mycket forskning finns att mötet människor emellan är avgörande för vår fortlevnad så vi mänskliga coacher behövs mer än någonsin är min slutsats.
För dig som är intresserad – följ gärna med oss på vår CoachTech Lab den 18 september och du kan även följa ICF Global som gör ett starkt arbete att utveckla ett ramverk för AI och coaching: https://coachingfederation.
I den efterföljande sessionen med Panos Malakoudis, PCC, från Citium Solutions i Storbritannien, lyftes perspektivet ytterligare genom ett framtidsspanande kring coaching i organisationer. Här målades scenarier upp kring hur AI mer och mer blir en integrerad del av lärande, ledarskap och utveckling i arbetslivet.
Det är lätt att både fascineras och överväldigas av möjligheterna. Samtidigt stärktes en tanke jag haft under en längre tid: ju mer avancerad tekniken blir, desto viktigare blir vår mänskliga förmåga att reflektera, känna efter och skapa mening. Tekniken kan utvecklas snabbt – men det gör inte coachens hantverk mindre viktigt. Snarare tvärtom. Behovet är därför större än någonsin att vi som coacher fortsätter att utbilda oss, fördjupa vår kunskap och utvecklas i det hantverk som coaching är. (linkedin.com/in/pmalakoudis).
En annan session som inspirerade var med Paul Boehnke, PCC, och handlade om den inre kritikern (nära besläktat med Joanna Ellis på NLP konferensen) – den där rösten som tvivlar, begränsar och skapar rädsla. Det blev en stark påminnelse om hur många människor som bär på berättelser om att inte vara tillräckliga, trots kompetens, erfarenhet och framgång. (linkedin.com/in/paul-boehnke-
Många av dessa tankar är inte sanningar, utan invanda mönster och gamla felsanningar. När vi börjar se skillnaden mellan vilka vi är och de tankar vi tänker, öppnas också möjligheten att möta oss själva med mer stöd, vänlighet och mod.
Jag arbetar ofta med valda sanningar, både med mig själv och med mina klienter, genom den enkla frågan: “Vad finns det för sanning i det?” Ofta behöver det inte ta flera år att börja bli mer sanningsenlig med sig själv. Ofta räcker det att få upp berättelsen på bordet för att något ska börja förändras.
Lärande och utveckling kommer inte gratis. Det kräver något av oss: närvaro, nyfikenhet, mod och en vilja att fortsätta utvecklas och i det vill jag vara!
Och ofta börjar det just där – i mötet med andra.
Välkommen att höra av dig om du vill bolla tankar, idéer om hur vi kan fortsätta växa och lära tillsammans!
/Catharina
