Från teknisk och strategisk förändringsledning till Master Certified Coach
När jag nyligen fick beskedet att jag har uppnått MCC – Master Certified Coach, genom International Coaching Federation väckte det många tankar och känslor.
Stolthet, absolut. Glädje och tacksamhet, absolut – men kanske framför allt en önskan att stanna upp och se tillbaka på resan som har tagit mig hit. För resan började långt innan denna dag då jag med stolthet kan säga – jag innehar nu den högsta certifieringsnivån hos ICF – MCC och är även en av få som innehar Advanced Certification in Teamcoaching hos ICF – ACTC.
Där resan började
Min resa som professionell coach började runt 2010. Fram till dess hade jag som elektroingenjör arbetat i olika tekniska roller och fick nu ett erbjudande att gå in i en roll som strategiskt ansvarig för en agil transformation i en organisation med 5 000 personer världen över. För mig har en agil transformation aldrig i första hand handlat om processer, metoder, verktyg eller nya sätt att organisera arbetet. Allt det är förstås viktigt, men en verklig agil transformation handlar för mig till stor del om något betydligt djupare, nämligen kulturen.
Kultur skapas och förändras genom människor. Hur vi tänker. Hur vi kommunicerar. Hur vi samarbetar. Hur vi förhåller oss till varandra när perspektiven skiljer sig åt. Hur vi hanterar osäkerhet. Hur vi lockar fram mod, motivation och vilja till förändring. Hur vi leder och blir ledda. Och vad som händer med oss när det inte längre finns ett självklart svar.
Det var i det sammanhanget som jag kom i kontakt med professionell coaching. Och någonting i det tilltalade mig väldigt starkt.
Jag är uppvuxen i en familj med kärnvärderingar som att möta sig själv och andra med respekt, kärlek, förståelse och ickedömande. I den professionella coachingen mötte jag ett förhållningssätt som på många sätt låg nära de värderingar jag burit med mig genom livet, så det kändes som att “jag hade hittat hem” yrkesmässigt. Coachingen gav mig en professionell metodik och struktur som ramade in mitt genuina jag i arbetslivet och livet.
Att få lära och praktisera samtidigt
Jag hade hittat något som jag ville förstå mycket mer av och samtidigt hade jag en möjlighet som jag i dag är oerhört tacksam för.
Parallellt med att jag utbildade mig inom professionell coaching hade jag en roll där jag kunde omsätta det jag lärde mig direkt i praktiken. Varje dag, varje timme, fick jag möjlighet att arbeta med team, ledningsgrupper och organisationer (både i Sverige och andra delar av världen) som befann sig mitt i förändring… och de blev många till antal. Det gav mig en unik möjlighet att hela tiden röra mig mellan teori, praktik och reflektion. Och ju mer jag använde den renodlade coachingen, desto mer såg jag resultat där människor tog ansvar, växte och mådde bättre tillsammans. Och jag blev lättare, mindre stressad och kände att jag “höll” (ja, jag hade ju en 10-årig utbrändhet med mig i min ryggsäck).
Jag var långt ifrån ensam i det här – vi byggde ett internt coachnätverk, “DUCI.STHLM Tiger NW” som var sponsrat av min dåvarande chef, Peter De Gourville. Tack vare det stödet och tron på det vi gjorde skapades en fantastisk plattform och möjligheten att leda förändringen på ett motiverande och stärkande sätt ute i organisationen.
I Teamcoaching talar vi om vikten av att ha en co-coach och jag hade glädjen att få jobba tätt med min co-coach, Johan Westerlund. Tack för allt samskapande, alla spännande och intensiva diskussioner, många skratt och ibland tårar. Så oerhört värdefullt det har varit att ha en parhäst – någon som alltid fanns där och där våra olikheter blev en styrka. Att tänka och vara olika är som ni säkert vet, inte alltid lätt. Men ger man sig själv och varandra tid till att förstå både sig själv och den andre blir resultatet ofta fantastiskt. Och det blev det för oss. Vi hade fokus på dem vi arbetade med och kände in: ”Nu behövs Johan” … och ”Nu behövs Catharina” … och så växlade vi in oss utifrån klientens behov och med deras lärande som högsta fokus. Och oj vad vi lärde oss!
Det var en fantastisk träningsarena – praktisera, reflektera, lära, justera… och praktisera igen. Och jag började på riktigt upptäcka kraften i professionell coaching. Jag såg vad som kunde hända när människor fick möjlighet att stanna upp och tänka och jobba fram sina egna svar i stället för att någon annan gav dem svaret.
När en ledare fick möjlighet att undersöka sina egna mål, antaganden och värderingar. När ett team plötsligt fick syn på mönster som de själva hade varit en del av men tidigare inte kunnat få syn på. När klienten formulerade en insikt som ingen annan hade kunnat ge, just därför att insikten behövde komma från klienten själv för att motivationen, drivet och modet skulle infinna sig.
Den kraften fascinerade mig då. Och den kraften slutar aldrig att fascinera mig.
Från metod och verktyg till professionellt hantverk
I början handlade mycket av mitt lärande naturligt nog om att förstå coaching. Vad gör en professionell coach? Vilka frågor fungerar? Hur skapar man ett bra coachsamtal? Hur använder man olika modeller och metoder? Med tiden har min förståelse av coaching självklart förändrats och fördjupats.
Ju mer erfarenhet jag har fått, desto mer självklart är det att coaching inte handlar om att behärska en samling tekniker, utan om kvaliteten i själva mötet. Den fullständiga närvaron. Att lyssna med varenda cell. Att vara genuint nyfiken på klienten, på mig som coach och på allt omkring oss. Och kanske framför allt: att utveckla en allt djupare tillit till människans egen förmåga att tänka, känna, lära, skapa och hitta sin väg framåt. Tillit till att det blir precis som det ska vara!
Coaching är verkligen ett hantverk där ingen klient och inget möte är det andra likt. Och kanske är det just därför det hela tiden känns så spännande. Med tiden har coaching för mig gått från att vara något jag gör till att bli ett professionellt hantverk och varande som jag ständigt är nyfiken på att utveckla vidare.
Ett lärande som aldrig tar slut
Jag har genom åren gått många coachutbildningar och haft förmånen att lära av människor och miljöer som på olika sätt har påverkat både mitt sätt att coacha och mitt sätt att tänka kring människor, ledarskap och utveckling.
Några har gett mig helt nya perspektiv. Andra har utmanat sådant jag trodde att jag redan visste. Vissa har fått mig att se hur mycket mer jag behöver utveckla. Och en av de största insikterna är att inse att “ju mindre jag gör” ju mer växer andra (jag vet att du som coach förstår detta 😉).
En av de saker jag uppskattar allra mest med coaching som profession är att det inte finns en plats där jag är ”färdig”. Varje gång jag upplever att jag börjar förstå något på djupet öppnas ytterligare lager. Det jag förstår i dag vet jag kommer att fortsätta utvecklas och redan imorgon kommer jag se på det på ett annat sätt… förutsatt att jag fortsätter att vara nyfiken och ha viljan att utvecklas. Och det är ju också det här som ICF:s kärnkompetens 2 handlar om – förädla hantverket.
Närmare 3 000 timmar av klientmöten
Utbildningarna har naturligtvis varit en viktig del av min utveckling. Och jag har gått många intressanta coachutbildningar.
De jag framför allt vill nämna är Johan Tandberg och Michael Göthe, som satte ihop ett fantastiskt coachprogram i början av min karriär som gick över en längre tid och där vi fick stöd att implementera ett intensivt lärande i verkligheten.
Jag vill också självklart tacka och hedra Håkan Schyllert på Leapfrog, som varit min stora mentor, lärare och förebild inom den renodlade professionella ICF-coachingen. Tack Håkan för allt och för att du tror på mig! Jag vårdar kunskapen jag fått från dig med största ödmjukhet!
Lyssa Adkins och Michael Spayd från USA var mina första inspiratörer in i coachvärlden genom Coaching Agile Teams. Här öppnades mina ögon för första gången om vilka möjligheter som fanns och teamet som jag ledde på den här tiden frågade mig vänligt: Catharina, har du gått kurs? 😉
Och mitt senaste tillskott i utbildarsvären, utbildare och mentorcoach Bryan Hart på Raven Coach Training i USA som varit en stor förebild och inspiration i de sista delarna i att nå MCC-nivån.
Ja, det finns många fler att nämna – tack till er alla. Och den allra största utbildningen har varit alla de människor jag fått förtroendet att coacha. Det har blivit närmare 3 000 renodlade coachtimmar – individer, ledare, team och organisationer. Alla med olika personligheter, olika utmaningar, olika drömmar, rädslor, styrkor, möjligheter och livssituationer. Ingen människa är den andra lik… och på ett intressant sätt är vi ändå rätt lika – alla längtar efter att bli sedd och hörd! Med detta sagt, INGET möte går att förutsäga. Det har lärt mig att två värdefulla egenskaper som coach är att vara ödmjuk och nyfiken.
För oavsett hur mycket erfarenhet jag har, hur många utbildningar jag har gått eller hur väl jag känner till en modell, är nästa möte unikt – jag möter människan framför mig just där hon befinner sig. Inte där jag tror att hon borde vara. Inte där jag tror att samtalet borde ta vägen. Utan här. Och nu. Och vi vandrar tillsammans dit denne vill!
Varje klient jag fått förtroendet att arbeta med har på något sätt bidragit till min egen utveckling. Det är en av de stora gåvorna i det här yrket – att få bidra till andra människors utveckling och samtidigt själv fortsätta att lära.
Vägen mot MCC
Så småningom väcktes en längtan efter att ytterligare fördjupa mitt hantverk och ta mig an MCC. Master Certified Coach är den högsta individuella certifieringsnivån inom International Coaching Federation. För mig var vägen mot MCC aldrig en fråga om att bara få ytterligare tre bokstäver efter mitt namn. Jag ville använda processen till det jag alltid har velat använda utbildning, mentorskap och feedback till – att bli en bättre coach. Och jag undersökte marknaden länge innan jag hittade den utbildare som jag ville skulle hjälpa mig i hamn.
Det senaste året har varit en av de mest intensiva och lärorika perioderna under hela min coachresa. Jag har spelat in runt 80 coachsamtal som jag har lyssnat på, analyserat och reflekterat över utifrån ICF kärnkompetenser. Och här har min utbildare och mentorcoach Bryan Hart på Raven Coach Training i USA varit en stor förebild och inspiration – stort tack, Bryan. Stort tack också till min underbara lärgrupp som spände över hela Världen, från USA, Portugal, Sverige, Armenien och Nya Zealand.
Ibland har vi kunnat stanna länge vid en enda fråga eller ett enskilt ögonblick i ett samtal – Varför ställde jag den frågan? Vad hände hos klienten precis innan? Vad var det jag uppfattade? Vad missade jag? Vad hade kunnat hända om jag hade väntat lite längre? Vad hade hänt om jag inte hade gjort någonting alls? Hur hade jag kunnat göra frågan ännu renare? Jag var fascinerad över hur mycket vi kunde analysera en fråga och dela upp den i olika delar och leka med vad som hade hänt om vi börjat/avslutat si eller så. Det är ett fascinerande sätt att lära och underbart att vara i en grupp som är lika intresserade av coachnörderi på hög nivå.
För när jag lyssnar på mitt eget arbete på den detaljnivån blir också mina egna mönster väldigt synliga. Det jag gör medvetet. Det jag gör omedvetet. Det som fungerar. Och det jag behöver släppa taget om för att kunna utvecklas vidare. Det senaste året har därför inte bara handlat om att visa att jag kan coacha på MCC-nivå. Det har framför allt handlat om att fortsätta utvecklas till den coach jag vill vara.
Där satt den
Och så kom beskedet. Där satt den. MCC – Master Certified Coach.
När jag ser tillbaka på vad som ligger bakom dessa tre bokstäver är det mycket. Närmare 3 000 klienttimmar. Cirka 700 timmars utbildning. År av praktik, reflektion, feedback och fortsatt lärande.
Jag känner stolthet. Jag känner glädje och en enorm tacksamhet. Det här är en viktig milstolpe för mig. En milstolpe som jag vill stanna upp vid, känna stolthet över och fira.
Men det är också intressant vad som händer nu när jag nått ett mål som jag arbetat länge och målmedvetet mot. För känslan som infinner sig är inte: Nu är jag färdig. Tvärtom!
Längtan är starkare än någonsin
Det kanske mest intressanta jag upplever är att min längtan efter fortsatt utveckling är starkare än någonsin. Jag vill lära sååååå mycket mer! Jag vill förstå mer. Lyssna djupare. Utveckla min närvaro. Fortsätta utmana mina egna sätt att coacha. Fortsätta lära av andra. Och fortsätta utforska vad verkligt mastery i coaching kan innebära.
MCC är verkligen inte en slutstation. Snarare ger den mig en utökad plattform på den väg som fortsätter framför mig.
Vad mastery betyder för mig
Ju mer jag utvecklas som coach, desto större respekt får jag för själva hantverket.
För mig betyder mastery allt annat än perfektion. Det handlar framför allt om att inte veta – och att inte behöva veta. Det handlar om att fortsätta vara nyfiken och förfina hantverket där alla kärnkompetenserna är närvarande – mitt lyssnande, mitt närvarande, tilliten och inte minst det äkta partnerskapet.
Professionell coaching är verkligen ett hantverk som går att fördjupa under hela livet.
Ingen resa görs ensam
När jag ser tillbaka på resan sedan 2010 känner jag framför allt stor tacksamhet.
Till alla de lärare, utbildare, mentorcoacher, chefer, uppdragsgivare och kollegor som genom åren har inspirerat mig, utmanat mig och generöst delat med sig av sin kunskap.
Till de människor och miljöer som fått mig att tänka om, pröva nytt och ibland släppa sådant jag tidigare varit övertygad om.
Till alla de människor jag har fått arbeta och lära tillsammans med i team, ledningsgrupper och organisationer. Och framför allt till alla mina klienter.
Tack för förtroendet. För viljan att utforska. För modet att stanna kvar i det som är svårt. För alla insikter, skiften, skratt, tystnader och ögonblick som har uppstått i våra samtal. Varje möte har på något sätt också format mig.
Några som betytt mycket men som ännu ej är nämnda i texten är alla underbara coacher, coachutbildare och mentorcoacher som jag har ynnesten att få ha mig nära – Cecilia Nilsson, Alexandra Ohls, Helena Wennerhill, Ulrika Antonsson, Roger Sjöström, Britt Weide, Ann Kellheim, Helga Öst, Anja Lindberg. Vill också tacka underbara Gill Doller för stöd och pepp genom åren. Och ni är flera… många flera!
Ni har alla varit en del av den här resan. Och ni fortsätter att vara några av mina viktigaste lärare.
Slutligen vill jag rikta det största av tack till min älskade man, Henrik och mina barn, Benjamin och Jonathan – MEGASTORT tack för erat stöd, pepp och tålamod!
Resan fortsätter
När resan började 2010 hade jag ingen aning om vart den skulle leda.
I dag kan jag se hur mycket den har format mig – inte bara professionellt utan också som människa.
Och nu får jag lägga till tre nya bokstäver: MCC. Jag gör det med stolthet. Med tacksamhet. Och med stor respekt för det professionella hantverk som det representerar. Men framför allt gör jag det med en fortsatt stark nyfikenhet, för jag är långt ifrån färdig. Jag känner mig inspirerad och längtan inom mig att fortsätta utveckla mitt mastery är starkare än någonsin.
Jag ger mig såklart tid att fira den här milstolpen samtidigt som jag med glädje ser fram emot att fortsätta resan…
